Självpepp. Sofi Eks Fyller mig med kraft är en stark låt. Sofi var först ut av kvällens tre låtskrivare.

Tankar om stämning av gitarrer

NORRKÖPING På pappret är det en lysande idé: låt lokala artister under avslappnade former berätta om sitt musikskapande i en bekväm miljö. Ge dem en mikrofon och en sladd till valfritt instrument. I realiteten är det ännu bättre! Möjligen blir det lite för intimt på grund av dålig publikuppslutning.

Det är en unik chans att få inblick i musikskapandets kärna, att få veta hemligheter om låtar man hört och tankar om stämning av gitarrer. Min anteckningsbok är fylld av intressanta historier. Till ingen nytta, inser jag nu. Att återberätta det vi fick höra skulle bara ge en blek bild av kvällen. Mina eventuella ”avslöjanden” skulle låta som skvaller när de inte kommer direkt ur hästens mun.

Så… ni skulle ha varit där. Dynamos caféscen höjer sig knappt över publiken, och man får känslan av att sitta i ett vardagsrum. Några dricker kaffe, någon smuttar på en öl, en del lutar sig tillbaka och andra lutar sig framåt med spetsade öron. Man ler åt skämt och torkar sig i ögonvrån när det blir nästan för personligt. Och det gör artisterna med. Tre låtar var innan paus och tre låtar efter. Enkelt, effektivt och omväxlande.

Men något måste jag väl ändå skriva om kvällen…

Studioman och tekniknörd. Niels Nielsen kan ändå spela akustisk gitarr.

Sofi Ek, en ny bekantskap för mig, får inleda kvällen. Hon är inflyttad till Norrköping (vilket de andra två faktiskt också är) och har bott på ställen som Göteborg, Köpenhamn och Grönland. Den mest gripande låten är ett ”brev” till hennes barn som förklarar varför hon var tvungen att lämna Grönland och deras far. Hon fingerplockar på gitarren och fyller rummet med klar röst. Det är lätt att förstå att hon varit musikalartist. Fyller mig med kraft är en självpeppande låt som också handlar om en destruktiv relation.

Niels Nielsen är den mest kända av de tre. Han har gjort mängder av skivor i eget namn, flera i duon Dead Soul, varit turnéledare för Ghost, producerat mängder med andra artister och förra sommaren turnerade han med In Flames och spelade klaviatur. Han är en studioman och tekniknörd. Därför är det förvånande att han väljer att spela på en liten akustisk gitarr.

Men hans berättelser handlar mest om det tekniskt musikaliska. Och om att han hörde en låt han skrivit på skämt spelades på Mediamarkt som reklam, och hur han (ovetandes) tjuvlånade José Gonzales gitarr samt öppen bluesstämning. Och så spelar han sin första svenskspråkiga låt.

Bluesman. Hardy Hum som driver And We Should Die Of That Roar har skrivit sin första svenskspråkiga låt.

Mannen som kallar sig Hardy Hum och ytterligare gömmer sig bakom ”projektet” And We Should Die Of That Roar är den som mest bär sitt hjärta utanpå kroppen. Han blir så ärlig att han tvingas torka en tår ur ögonvrån. För första gången spelar han låten Hooks live. Den handlar om hans far, berättar han, och om hur deras sista samtal innan han dog var ett gräl. Låten börjar lugnt men slutar i ett primalterapeutiskt avgrundsvrål.

Gripande är också första svenskspråkiga låten Gastens visa, där han visar sig låta som en korsning mellan Cornelis Vreeswijk och Roffe Wikström. Det skulle man vilja ha mer av.

Det var den andra Låtskrivarbaren i en serie. En lysande idé, som sagt. Mindre klokt tycker jag det var att lägga den på en fredag – och dessutom en lönefredag. Den lugna stämningen skulle göra sig bättre en annan dag, och artisterna förtjänar en större publik än 20 personer (där flertalet är vänner och bekanta).

Nästa tillfälle är 25 maj. Rista in det på baksidan av handen! (Även om det också är en lönefredag.)

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

DYNAMO Norrköping

27 april 2018
Låtskrivarbaren
Konsert/Samtal
Arr: Dynamo

LÄNKAR
Dynamo Facebook FB-evenemang
Sofi Ek Facebook
Niels Nielsen Facebook
And We Should Die Of That Roar Facebook