• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Folklivsforskaren Gruvspelets nya pjäs


Bygdens student. Aidan Gustafsson spelar Gustav Olsson som studerade folklivsforskning i Lund och kom hem för att spåra den försvunna bykulturen.

 

De spårar en svunnen kultur

 

FINSPÅNG Historien kommer nära I Hällestad. Med nyskrivna Folklivsforskaren och ny regissör i Nina Kaakinen Andersson tar Gruvspelet klivet in i 1900-talet. Jan-Erik Karlström som alltid grävt fram underlaget till spelen genom åren kan känna parallellen till sin egen verksamhet.

Solen gassar vid Gruvstugan utanför Hällestad. Det drar ihop sig till kvällsrepetition och här och där kommer förkläden och hucklen på, en antydan om en annan tid än vår även om hår, sandaler och solglasögon vittnar om nutid. Kostymansvariga Ann-Marie Karlström har dukat upp ett bord med svarta skor och kängor anno dazumal.

Strax intill står en herrcykel också den av äldre modell. Snart dyker Aidan Gustafsson upp som spelar den vuxne studenten Gustav Olsson, alltså folklivsforskaren. Ann-Marie Karlström får honom att dölja hästsvansen i studentmössan och de diskuterar skäggets vara och icke vara.

Årets spel heter Folklivsforskaren och handlar om Gustav Olsson från Rämninge, ung student vid nybildade folklivsarkivet vid Lunds universitet. Han cyklade runt i hembygden, intervjuade de gamla och skrev på sin uppsats. Det var på 1920-talet.

 

Olivia Strand och Stina Flyckt
Några unga är alltid med i Gruvspelet. Olivia Strand och Stina Flyckt är med för första gången.

 

Jag hittar Jan-Erik Karlström på scenen. Han är mannen bakom alla spel som Gruvspelsgruppen satt upp genom åren. Det är nämligen han som forskat i bygdens historia och serverat underlaget för dåvarande manusförfattaren och regissören Ingbritt Swanö Wiklander. Det har handlat om soldater som värvat unga män till kriget och om nya metoder att ta sig djupare i malmrika fyndigheter. Rentav att det handlat om Gruvgubben själv, bergatrollet.

Bygdehistoria omvandlad till varm och lärorik teater, serverad i en soluppvärmd gårdsbacke några kilometer bortom Hällestad by, där asfaltväg blivit grusväg.

Är då inte Jan-Erik Karlström, 84 år på det 85:e, som Gustavs sentida efterföljare? Visserligen utan examina inom området men med en hel del skrifter i ryggsäcken och snart en bok ute i handeln, Sagan om Järnbergen i Tylöskogen. Tylöskogen, det är skogarna mellan Kolmården och Tiveden.

– Jag vill inte mäta mig med honom men jag tycker att vi står i samma situation nu som på den tiden. 1920 hade laga skiftet gått igenom till fullo. Gårdarna var uppdelade, inleder Jan-Erik Karlström. En kultur hade gått i graven.

 

Jan-Erik Karlström
Bygdens forskare. Det Jan-Erik Karlström inte vet om Hällestad är inte värt att veta.

 

Det var 1959 som sydlänningen Jan-Erik Karlström anställdes vid Fiskeby. Den unge skogvaktaren hade handplockats för att bli yrkeslärare i Finspång.

– Fiskeby värnade om sin personal och ville utbilda de unga pojkarna med bara folkskola så att de skulle kunna bo kvar i skogen.

När länsstyrelsen flera år senare tog över skogsutbildningen återgick Jan-Erik Karlström till att arbeta med skogen. Han blev virkesanskaffare för Fiskeby bruk, vilket innebar att han besökte skogsbönderna och för att köpa deras virke. Sådana affärer kunde ta sin tid. Skogen var inte bara råvara, den var ett arv från fäder och förfäder, om vilka skulle berättas.

– Det var intressant att lyssna till deras gamla historier, minns Jan-Erik.

Många år senare gick han i pension. Fiskeby som tidigare köpts av Holmen var nu en del av stora MoDo. Ännu en kultur var på utdöende.

– Jag gjorde en deal med MoDo att jag skulle jobba med det kulturhistoriska. Jag skulle jobba ideellt och de skulle stå för kostnaderna. Det dröjde inte länge förrän jag snöade in på bergsbruk. Jag är den siste mohikanen, säger han halvt på skämt och halvt på allvar.

 

Nina Kaakinen Andersson
– Jag tycker om att se folk utvecklas, säger regissören Nina Kaakinen Andersson.

 

Regissören Nina Kaakinen Andersson ser trygg ut där hon står i gårdsbacken. Hon är efterlängtad. Några somrar har gått sedan Värvarna, det sista spelet som Ingbritt Swanö Wiklander satte upp. Gruvspelets kärntrupp ville spela, en grupp filade på Folklivsforskarens manus och när de hittade teaterpedagogen från Norrköping fick Gruvspelet en nystart.

– Jag hade inte förväntat mig att få ett så här stort projekt direkt efter utbildningen på Marieborg, säger Nina Kaakinen Andersson som kom in i Gruvspelet i höstas.

Hon tycker om manuset och har bara behövt ändra lite för att få det att fungera sceniskt. Repetitionerna startade i höstas. Hennes inställning är att med samarbete och tålamod kommer man långt. Problemlösning är roligt.

– Jag har inte behövt ändra något alls, börjar Gruvspelets mångårige scenograf Håkan Jegestad. Sedan pekar han ut en rad detaljer, som hur värdshuset från Värvarna får ett draperi som gör om det till ett kök. En dörr har tagit upp någonstans och en vägg har flyttats. Och, javisst ja, en hel liten orkester, ledd av projektledaren och kapellmästaren Erika Malmvind, har fått en egen scen.

På lördag har Gruvspelet åter premiär. Med sedvanlig gemensam bussresa från Hällestad kyrka och med fika i pausen. På landsbygden vet folk hur de gör gör för att hjälpas åt.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Ann-Marie Karlström har dukat upp skobordet

GRUVSTUGAN, HÄLLESTAD Finspång

2–10 juni 2018
Folklivsforskaren
Av manusgruppen
Regi: Nina Kaakinen Andersson
Projektledare: Erika Malmvind
Prod: Gruvspelet

MEDVERKANDE
Jan-Erik Karlström, Anita Kreutz Bergman, Alva Kaakinen,
Stefan Jansson, Evy Kinnetek, Johannes Edvardsson,
Olivia Strand, Ola Torstensson, Kerstin Thorssson,
Stina Flyckt, Fredrik Nord, Aidan Gustafsson,
Johanna Karlsson, Miranda Karlsson, Nora Nyander,
Pia Larsson, Sanne Nilsson, Josefine Bygghammar,
Freja Ström, Marie Persson Suorra

5 juni 19.00 – teckentolkad föreställning

LÄNKAR
Gruvspelet hemsida  FB-evenemang

Tagged . Bookmark the permalink.