[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/8108193064/[/flickr]

Om det här hade varit en film hade Sibel kommit hit…

Nätmobbning, önskningar och stor charm

Om det här hade varit en film är berättelsen om 10-åriga Sabina. Hon sitter i sitt stökiga röda rum med en laptop i knät och får elaka mejl skickade till sig från sin bästa kompis Moa. Som om inte det vore illa nog klagar hennes städtokiga mamma på henne, och det yngre syskonet kan bara inte lämna henne ifred med sina påminnelser om familjens kommande flytt.

– Om det här hade varit en film så skulle det ha regnat nu, säger Sabina som spelas av Christina Anti, och så hade det varit väldigt sorglig musik.

Norrköpings symfoniorkester höjer den allvarsamma stämningen genom Albinonis stycke Adagio g-moll. Musiken är rörande, men det allra mest fantastiska är att barnens egen kreativitet verkligen har tagits till vara på i det här projektet.

Mellanstadieelever från Diamantens skola i Navestad fick nämligen skriva texter om det värsta respektive det bästa de visste, och dessa texter blev sedan föreställningens grundstenar. Barnen själva syns och hörs också i hög grad på scenen – både genom sång, dans och skådespeleri.

Gästartist är Sibel Redžep, känd från TV-programmet Idol som hon medverkade i 2004 samt 2005. I Om det här hade varit en film fungerar hon lite som en symbol för att drömmar faktiskt kan bli verklighet. När karaktärerna talar om önskningar så önskar någon att Sibel ska dyka upp och skriva en autograf, vilket hon också gör. Dessutom bjuder hon på solosång med sin underbart vackra stämma.

Men tänk om alla bara fick som de önskade hur som helst hela tiden. Hur skulle det se ut egentligen? Det kanske skulle vara bra om alla ville ha fred på jorden, men om alla istället önskade sig den allra senaste mobiltelefonen då? Ett pikande inslag om ansvar utgör handlingens sensmoral – ändå uppmuntras man inte desto mindre att våga drömma.

Lika mycket smärta som det finns i låten Lika ont för alla och textraden “Som att ramla och aldrig sluta falla”, så finns det glädje och hopp i låten Det finns så mycket bra. De låtar som är skrivna av rektorn Stephan Andersson och läraren Mikael Qvist framförs av deras elever i kör, och gemenskapen känns i hjärtat.

Det moderna; tekniska missförstånd, konsumtionshets och längtan efter kändisskap, gestaltas i föreställningen blandat med det klassiska; orkesterspel av exempelvis Mozarts och Stravinskys musik, och teman som identitet, kärlek och att aldrig ge upp.

Skådespelarna gör ofta det vanliga misstaget att prata lite för snabbt och otydligt, men med tanke på deras låga ålder och tidigare erfarenhet så är de oerhört duktiga och inlevelsefulla. Tre ganska tonsäkra Diamanten-solister ger även Sibel lite konkurrens.

Innan föreställningen börjar finns genom ett samarbete med BRIS möjlighet till måleri i foajén. En liten flicka sitter och ritar fjärilar på en himmel, och en gris som står på en gräsmatta med ett gäng bananer bakom sig. Utomhus är det grått och regnigt den här lördagen, men inne i De Geerhallen kryllar det av färgsprakande och oslipade diamanter. Vilka unga talanger det finns! Jag blir alldeles tårögd och lycklig på samma gång. Det är så himla fint.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

• LOUIS DE GEER Norrköping

• 20 oktober 2012
  Om det här hade varit en film
  Musik-teater-konsert-föreställning
  
  • MEDVERKANDE
    Dirigent: Christoffer Nobin
    Solist: Sibel Redžep
    Norrköpings Symfoniorkester
    Diamantens skola

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida
Diamanten skola hemsida
Sibel Redžep wikipedia

FLER BILDER FRÅN KONSERT-FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157631818278244″]