Återblickar. Scenografen Agneta Skarp har varit Östgötateatern trogen hela sitt yrkesliv. För fotografen Anders Mattsson var det ett steg på vägen mot större uppdrag. De ställer ut tillsammans på NP33.

 

Ett rejält fragment av teaterns historia

 

De har lyft fram teatern under hela sitt yrkesliv, nu sätts ljuset på deras egna gärningar. Scenografen Agneta Skarp och fotografen Anders Mattsson fyller tillsammans upp en hel vinge i NP33:s stora konsthall under hela sommaren med utställningen Fragment av ett yrkesliv inom teatern – scenmodeller, kostymskisser, kostym, foto.

Agneta Skarps skisser och scenmodeller ger tillsammans med de inlånade kostymerna en både generös och intensiv stämning av teater-bakom-kulisserna än vad en äkta loge kan erbjuda. Det balanseras effektfullt av Anders Mattssons svartvita fotovägg med scenbilder. Sammantaget serveras här ett rejält fragment teaterhistoria, dels den som löper över tid och visar de långa linjerna, dels nedslaget under en speciell period, åren 1967-1970.

När nu de två forna arbetskamraterna träffas märks en glädje, minnena flödar även om de aldrig möttes särskilt ofta när det begav sig. De är överens om att de båda varit med om teaterns bästa tid. Agneta Skarp upplever att teatern är mer fragmentarisk i dag.

– Förr var den mer tydlig i sitt budskap. Nu lägger man mer på publiken och litar på att den förstår, säger Agneta Skarp.
– Vi var med om den goda tiden för teatern när det gick framåt i samhället. Nu är det för dyrt att vara kulturkonsument för många.

Hiawatha, uppskattad och påkostad familjeföreställning.

Agneta Skarp började som scenografelev vid Norrköpings teater och stannade kvar på Östgötateatern fram till pensionen. En gärning som belönades med Broocmanpriset, Norrköpings tidningars kulturpris, 2012. Djupdyker man i hennes del av utställningen så anar man de teaterhistoriska vingslagen. Där är en scenbild från Lilla teaterntiden, det närmaste teatern kom det nya ”svarta lådan”-idealet. Agneta Skarp visar hur hon lät lägga klinker på golvet till spanska Bernarda Albas hus så att det skulle höras hur skrämmande fru Bernarda var när hon gick.

Hon berättar hur patinering, att ge kostymerna ett slitet utseende, kom med Haren och vråken – och hur ledsna de skickliga sömmerskorna blev över att se sitt arbete smutsas ner och förstöras. Hur scenljuset utvecklats, den tomma bakgrunden till Spelman på taket:s scenmodell fylls med skymningsfärger på ett scenfoto.

– När jag började 1967 hade teatern fortfarande fasta scenbilder, för ute- och innemiljöer. Verkstäderna var enklare. Vi hade bara snickeri och måleri, men inte smedja som vi har nu, säger Agneta Skarp.

Men det är lättast att bli överväldigad. Här hittar vi praktkläder, ingen har haft anledning att sprätta upp eller sy om de magnifika kostymerna till Maria Stuart. I samma överdådiga del av utställningen är det lätt att känna igen Röda Nejlikan som fått stort utrymme, den uppsättningen krävde 150 skisser till 150 kostymer. Här står en handfull och glänser.

– När vi börjar med en uppsättning så träffar jag regissören och vi pratar, pratar, pratar. Sedan går jag hem och skissar. Efter ett tag kommer jag tillbaka till regissören och visar – är jag på rätt väg?

Det är pedagogiskt upplagt. Uppsättning efter uppsättning presenteras med kostym, skisser och scenmodell, och gärna programblad. Urvalet grundar sig till stor del på vilka kostymer som funnits kvar i teaterns kostymförråd. Agneta Skarp vet att berätta om varje uppsättning, hur Eiffeltornets då moderna arkitektur fick lysa igenom i scenografin till Dreyfuss. Hur lika de båda uppsättningarna (1986 och 2008) av Arsenik och gamla spetsar är, för att manusförfattaren styr och ställer med fönsternischer, dörrar och gömställen.

– Det är så många som inte förstår vad jag gör som scenograf. Jag är inte ens säker på att min familj förstår fullt ut. Nu kan jag visa dem.

Blodsbröllop, 1969.

Anders Mattsson halkade in på Norrköpings teater som frilansfotograf på ett bananskal 1967. Efter några år tog han sig vidare till Malmö teater efter att ha visat upp arbetsprover som uppenbarligen hette duga, efter mötet åkte han hem, köpte tårta och tog med till teatern: ”Hej och tack för mig”.

– Jag spelade amatörteater med ABF på Hemgården, med Gun Jönsson och Torsten Sjöholm som ledare. De ville att jag skulle bli skådespelare, men nej, att behöva lära alla dessa läxor.

Statist kunde teaterintresserade fotograflärlingen Anders Mattsson tänka sig att vara. Och en dag när han stod sin silverfärgade teaterkostym i kulissen under repetitionerna av La Traviata så tog han en bild med kameran. Gun Jönsson såg bilden, talade med teaterchefen John Zacharias och snart var Anders Mattsson extrafotograf på Östgötateatern. 150 kronor per uppsättning nästan dubblerade Ateljé Beckmans fotolärlings månadsinkomster.

– De hade redan två fotografer, så jag fick ta varannan pjäs, mest de mindre uppsättningarna.

Om det är som det ofta är i dag, att just de mindre uppsättningarna var mer experimentella än de större och att fotona därför blev mer spännande, och just det som övertygade Malmös dåvarande teaterchef Gösta Folke att anställa den driftige unge mannen från Norrköping får vara osagt.

Här och nu ser vi foton från en rad uppsättningar. Några titlar har sjunkit ner i den allmänna glömskan, som Leonce och Lena, det allra första uppdraget som vännen Torsten Sjöholm regisserade, och den militärkritiska Hoppa, vi har nät. Andra ingår i teaterhistorien – Hemmet, Spöksonaten och Blodsbröllop.

En naken Svend Bunch, bortsett från hand- och fotfängsel som bara anas på bilden, hoppar högt med uppåtböjd kropp i skådespelet Galilei. Teaterhistoria – det var Svend Buch som startade Östgötabaletten.

Det är roligt att se Östgötateaterns skådespelare, en ung Mona Lundgren, en ändå yngre Olle Johansson som hembiträde. Här finns mycket igenkänning för de som tillhörde teaterpubliken redan då. Vi andra får titta och gissa, en lista och siffror i ett hörn identifierar uppsättningarna.

– Jag har skannat de negativ som gått att skanna, kommenterar Anders Mattsson urvalet.

Scendramatiken framhävs med starka kontraster. Anders Mattsson vill inte ta åt sig äran, mer att han tog de bilder som var möjliga i dåtidens scenljus som belyste skådespelarna men lämnade fonden i ett dunklare ljus. Kanske att just de mindre uppsättningarna, eller om det var den tiden på teatern, hade mindre av scenografi och kulisser att belysa och därmed att fotografera. Anders Mattsson pekar på en dramatisk motljusbild av en skäggig Johan Zacharias ur Tango.

– Motljus är oerhört tacksamt för en teaterfotograf. Men vita kläder och vita dukar, nej fy!

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• NP33 / GALLERI SANDER Norrköping

• 14 maj – 29 september 2013
  Fragment av ett yrkesliv inom teatern – scenmodeller, kostymskisser, kostym, foto
  Agneta Skarp – scenograf
  Anders Mattsson – fotograf

LÄNKAR
Anders Mattsson hemsida
NP33 hemsida
Östgötateatern hemsida
Agneta Skarp lyfter på kjolarna igen reportage Kultursidan.nu 5/5 2013
Handkopierat av Anders Mattsson på NP33 reportage Kultursidan.nu 22/10 2012

FLER BILDER FRÅN AGNETA SKARP – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633495724772″]

FLER BILDER FRÅN ANDERS MATTSSON – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633480099921″]