Stick in huvudet i lådan. Videokonstverket Future past Perfect PT.2 av Carsten Nicolai fångar arkitektur och boende i Le Corbusiers bostadsblock Cité Radieuse i Nantes. (2012)

 

Ett samtal om konsten, marknaden och samtalet

 

Ett samtal om konst med anledning av Jubileumsutställningen Acting in the city på Norrköpings konstmuseum.

 

Acting in the city

 

På Norrköpings konstmuseum tar den belevade salsvakten Bosse Barv emot och visar artigt in oss till höger i stora salens mörker och försäkrar att vi kommer ut med livet i behåll. Väldiga organiska former vecklar ut sig och faller ihop ackompanjerade av blinkande och plingande fenomen – ett gestaltat undermedvetande. På andra sidan entréhallen hänger eller står verken i vanlig ordning; konstverk med andras konstverk som motiv, video om vardagsliv sett genom en bostadskorridor, måleri med hjälp av verklig smuts eller av minimala mönsterdetaljer, kemtvätteriets anonyma garderob eller förpackningsskräpets överflöd på tomhet, med mera i denna del av jubileumsutställningen Acting in the city.

Mitt sällskap består av Agneta Lalander, konstvetare och f.d. museiman, bland annat på Konstmuseet och Strindbergsmuseet, och Lars-Ove Östensson, konstvetare och museiintendent som ingått i utställningsgruppen men numera är chef för den kommunala konsthallen Passagen i Linköping. Jag Olov Rasch, skribent med konstvetarbakgrund, föreslår att vi sätter oss i ett hörn och börjar  prata om samspelet mellan det globala och det lokala konstlivet.

 

Samtalspartners. Lars-Ove Östensson och Agneta Lalander. LOÖ och AL, kort och gott.

 

Om konstens internationalisering…

AL: Flera konstmässor på kontinenten, till exempel Documenta i Kassel, har ju sedan flera år haft utställningar spridda i sina städer och fenomenet återspeglas i den här utställningen Acting in the city. I den meningen är detta Konstmuseets största utställning geografiskt sett.

LOÖ: Jag är nyligen hemkommen från Biennalen i Venedig. Går man runt där och tittar så ser man hur länderna försöker profilera sig. Men man inser också att gränserna kommer att suddas ut så småningom. Det är redan svårt att se skillnader mellan konstnärer verksamma i vitt skilda länder. Frågan är om inte nationsgränser överlag kommer att suddas ut. Vi får ett globalt samhälle utan nationella skillnader. Det kommer att påverka konstvärlden.

OR: Det finns också en stark tendens mot underhållning på de stora konstmässorna, där den internationella konsthandeln har sitt centrum. Konst kan vara vad som helst, och var som helst, Konst har blivit som vilken kommersiell produkt som helst.  Jeff Koon och Damien Hirst, som exempel, säljer underhållande kortvariga upplevelser baserad på ett internationellt gångbart språk. Här undrar jag om inte just konceptbaserad konst blev den nyckel till det uttunnade språk som behövdes för att göra konst för en internationell marknad?

 

Abstrakt konkret. Barbro Östlihn – New Jersey zink (1967) och Picardie II (1987).

 

Om samspelet mellan gallerier, museet och marknaden…

AL: Konstmarknaden har blivit mycket viktigare idag än säg för tjugo år sedan och går ju in på fler områden som förr angick universitet, till exempel har konsthandlaren Bukowskis curatorsutbildningar numera. Samspelet mellan gallerier, museer och konstmarknaden är ibland förbluffande. Men vid sidan om underhållande ytlighet finns det också enstaka andra allvarligare konstnärskap, Lena Cronqvists till exempel.

OR: Den här intimiteten mellan konsthandlare, gallerier och media tycks ha ökat på något oförsiktigt vis. Men hur var det på din tid på Konstmuseet då ni gick i bräschen för konkretistisk konst, var det också…?

AL: Även på vår tid hade vi samarbete med gallerier, med till exempel det förnäma Galleri Samlaren och Agnes Wiklund. Men vi gjorde kolossalt många utställningar, inte bara med en sorts konst.

LOÖ: Det ska sägas också att det i dag finns en väldigt smal och intellektuell konst som riskerar att lämna åskådaren utan vare sig underhållning eller upplevelse. Det kan röra sig om installationer som knappast går att skilja från en vanlig rumsinteriör då de helt enkelt består av en soffa, en stol och ett bord. Ofta är den sortens samtida samtidskonst ett resultat av en teoretisk apparat som tänkts ut och sedan materialiserats i form av ett vardagligt objekt som illustration. – Konst behöver emellertid inte vara lättförståelig, men den ska väcka ett intresse!

 

Om upplevelseindustrin och konceptuell konst…

AL: Jag känner mera faran av att konsten blir en del av upplevelseindustrin.

OR: Problemet med konst som snabbt konsumerad underhållning tycker jag är dels den snabba, överraskande upplevelsen, ofta en lite vitsig association; en tennisboll förflyttad till ett galleri, ungefär med samma absurda kast som reklamen arbetar med i dag. Och dels att mycket av den konsten tillåts sakna estetik, det vill säga moral i den meningen att konstnären levt och sett något som han valt ut och gestaltar på ett visst sätt för oss andra. Detta har tidigare alltid varit kärnan i konsten, även när innehållet haft litterär utgångspunkt. Gräver inte konsten idag sin egen grav?!…. jag menar att mycket blir kitsch i dag, mer likt Walt Disney än  Chardin… eller mystiskt och gåtfullt i dålig mening.

AL: Men det finns i dag åter engagerad konst: feministisk, miljöpolitisk, postkolonial. Det är väl också konceptkonst, intellektuell i grunden?!

LOÖ: Ja, idébaserad. Picasso ansåg att upphovsmannen Duchamp hade fel. Det tror jag inte. Duchamps insats var banbrytande och har inneburit en helt ny frihet för konstnärerna.

AL: Ett nytt sätt att se.

 

Mångtolkad. Historiskt konceptuell konst. Upplevelsekonst. Uppdragskonst. Martin Karlsson Tebus – del av Konsternas uttåg, efter Nils Wedel. (2013)

 

Om Konstmuseet och konstpedagogik…

OR: Vi får se…. Ska vi gå ner på det lokala planet. Jag förstår att konstförsäljningen går dåligt idag. Beror det på att konceptkonsten förvirrar och skapar osäkerhet? Beror det på att Konstmuseet förhåller sig förminskande till de lokala konstnärerna, som oftast ägnar sig åt måleri, genom ett sådant här utställningsinitiativ? Hur skulle jag själv ha gjort en jubileumsutställning? Finns det ingen levande regional tradition att lyfta fram? Det är svårt att se sin egen tid. Och var finns konstpedagogiken idag? Det räcker inte med att bara flytta ut konsten i stan. Det är bara ett försök att närma sig de människor som inte kommer till museet, men pedagogiken är ju inte färdig med det.

LOÖ: Folkbildningstanken är dessvärre passé idag, sett till samhället i stort. Det är en viktig mission för en konstinstitution att försöka skapa ett konstintresse, men det bygger också på intresserade och mottagliga mottagare.

OR: Ja, hur får man igång självbildningsprocesser liknande dem som till exempel Ellen Key förespråkade vid förra sekelskiftet?

AL: Inför det här projektet har fler konstnärer inbjudit till egna visningar.

LOÖ: För barn och unga görs mycket bra, men det är inte lika vanligt med pedagogiska satsningar på den medelålders publiken.

 

Om Konstmuseet och lokala/regionala konstnärer…

OR: Hur förhåller sig institutionerna till de lokala konstnärerna?

LOÖ: Det är viktigt att man gräver där man står, både som konstnär och även som konstinstitution.

OR: Det är många konstnärer här som anser att Konstmuseet är relativt ointresserade av deras konst.

LOÖ: Jag tycker man ska höja blicken något och tala regionalt istället för lokalt. I museets pågående utställning Acting in the City medverkar tre regionalt förankrade konstnärer.

AL: Ett konstmuseum klarar sig inte utan den kontakten, den kan inte inbilla sig vara enbart ett Stockholmsmuseum. Under min tid på Konstmuseet, 1960- och 70-talen, ställde vi ut minst ett tjugotal lokala och regionala konstnärer.

 

Installation inspirerad av textilstaden Norrköping. Claudia Djabbari – del av Let me feel the fibre of your fabric. (2013)

 

Om Konstmuseet och utställningsekonomi…

OR: Skillnaden är att idag förekommer inte flera mindre utställningar utan enbart större satsningar i samarbete med andra konstinstitutioner.

LOÖ: Det är mycket dyrare idag beroende på transporter och försäkringar. Fram till i dag och den nya utställningsersättningen har konstnärer fått ställa ut på museernas och konsthallarnas villkor. Vilket ofta kan ha inneburit att de inte fått någon ersättning.

AL: Förr gjorde alltid museet inköp av den utställande konstnären eller fick kommunen att göra det.

LOÖ: Jag hoppas verkligen att kommunpolitikerna snarast får upp ögonen för betydelsen av det s.k.  MU-avtalet och att Konstmuseet kommer att få medel för att kunna följa det. Jag tror annars att det kommer att bli svårt att göra utställningar med samtida konstnärer i framtiden. Sett i stort måste nog också sponsring vara det som man måste arbeta med framöver, så är det i andra länder numera. Ståhls har gått in som sponsor i den här utställningen av den enkla anledningen att de tycker att konst är viktigt och värt att satsa på.

AL: Och donatorer har varit betydelsefulla. När Aron Borelius startade Konstmuseet vid Kristinaplatsen 1946 så fick han fabrikörerna att öppna plånböckerna för att köpa in den modernistiska konsten som nu finns i samlingarna. För att inte nämna konstnärsdonationerna som Carlsunds-, Elis Eriksons- och Österblomssamlingarna. Även donationer som Mats Nordströms har varit viktiga. Hela skulpturparken är finansierad testamentariskt.

OR: Har utställarnas tidigare intresse av kvalitet ersatts av nyheten, sensationen? Och därmed har också det publika intresset blivit mer konsumtionsinriktat?

AL: Konstnärskap har kortare livslängd idag. Det beror på marknaden, omsättningen.

 

Om konstnär kontra curator…

LOÖ: Jag tycker att Acting in the City blev en lyckad utställning. Varje konstnär har fått eget utrymme, vilket inte brukar vara fallet i alltför hårt curerade utställningar, där det istället handlar om att curatorn vill sätta sin personliga prägel på helheten.

OR: Jag kan hålla med. Men titeln, Acting in the city, det är ju varuhusengelska, kommers! Vem har hittat på den?

LOÖ: Det är Konstmuseet.

ALLA: hahaha

 

Samtalare med rätt att ställa frågor. Olov Rasch, OR.

 

Om skrivandet: introduktionen, kritiken och det stora samtalet!

OR: Behövs konstkritiken i allt detta? Den kanske bara är i vägen!? Introducerande skriverier blir mer angelägna naturligtvis, men kritiken? Och för vem är konstkritiken viktig; för konstnären, för utställaren/galleristen, för gemene tidningsläsaren/medborgaren?

LOÖ: Konstkritik är ju ett sätt att hålla en konstdebatt levande. Men tidningarnas utrymme för detta har minskat. Sedan undrar jag om inte också tidsandan av positivt tänkande hämmar ifrågasättanden, som lätt stämplas som bakåtsträvande och negativa. Det är synd att utrymmet för verklig kritik har minskat.

OR: … och kritiken behöver ju heller inte vara kritisk i betydelsen negativ, bara den är förutsättningslös och prövande utan fraser och….

AL: Är det inte så här att vi har ett kollektivt kultursamtal om våra liv och vårt samhälle. Av tradition har någon skrivit allvarligt också om konstutställningar för att föra in dem i det stora samtalet. När man nu inte gör det så förlorar konsten mark och det är negativt.

Hinner Agneta säga innan museet stänger för dagen och vårt sällskap skingras ute på Kristinaplatsen i novembermörkret – efter en stunds samtalsgemenskap.

Text: Olov Rasch
Foto: Olov Rasch och Ann-Charlotte Sandelin

KONSTMUSEET Norrköping

28 september 2013 – 5 januari 2014
Acting in the city
Jubileumsutställning

Foajén, Galleri 3, 4, 5 i Konstmuseet
samt
på olika platser i Norrköping

 

LÄNKAR
Norrköpings konstmuseum hemsida
Acting on the walls recension Kultursidan.nu  13/11 2013
Acting on the top of Syltberget recension Kultursidan.nu 5/11 2013
Acting in the Ståhlboms silo recension Kultursidan.nu 23/10 2013
Konstmuseets jubileumsutställning är här! recension Kultursidan.nu 28/9 2013

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR