• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Ett hett kallt spel om kärlek och vanmakt (recension)

Oberon och Puck
Puck är Oberons närmaste man. På ett annat plan är Filostrat Teseus närmaste man. I rollerna Andreas Forner Lindal och Pontus Plænge.

 

Som om våra mardrömmar vävts in i varandra

 

William Shakespeare lever, i Vadstena. Ännu en gång har En midsommarnattsdröm låtit sig tolkas, i en dräkt som gräver i vår tid, i våra förhoppningar och i våra värsta farhågor. Teatersällskapet Shakespeare på Gräsgården ger en frustande föreställning fylld av begär och musik. Varje replik spottas ut med omsorg, ofta med förakt.

Jag gillade Rolf Lassgårds extremt sävlige – ”jag skyndar” – Puck på Skånska teatern 1979, en lektion i undertext. 1990 såg jag grälsjuka scener ur äktenskapet mellan Oberon och Titania utspelas i ett blänkande frostvitt vinterlandskap på Dramaten. Helt rätt, det står ju så i manus. En gång var hantverkarna joggande motionärer, det var förresten med Kvartersteatern här i Norrköping tidigt 1990-tal.

Expert på Shakespeare – ”vad menade han egentligen?” – går det inte att bli. Teaterns konstart kräver att varje uppsättning söker sina egna vägar, inte repeterar färdiga läsarter.

Träning ger ändock färdighet. I snart tjugo års tid, jubileum 2016, har teatersällskapet Shakespeare på Gräsgården fördjupat sig i William Shakespeares dramatik. Oblida öden, onda män och rentav lättsamma kärleksäventyr har passerat revy, oftast på Gräsgården invid Klosterkyrkan, som i år, men även i Folkets park och en gång i Vadstena slotts fästning. Jag tror att utmaningen blir större för varje år, att det blir svårare i stället för lättare.

Shakespeare på Gräsgården är uppenbarligen inte klara med En midsommarnattsdröm. För tolv år sedan var dräkten ett strängt svenskt 1950-tal i dansrotundan i Folkets park, en påminnelse om att det inte är så länge sedan den ”främmande” hederskulturen var vår egen.

 

DSC_6288
Bästisar. Hermia och Helenus har varit som syskon för varandra. Det värsta som skulle kunna hända händer. I En midsommarnattsdröm blir de bittra rivaler.

 

Nu förvarnar det gedigna programmet med läsvärda texter om en djuppsykologisk läsning: tänk om allt som sker i skogen är en dröm. Eller snarare en mardröm. Nej, förresten; drömmen som process. Vem drömmer? Drömmer alla samma dröm? Vi ser som sekvenser som frasar in i varandra. Jag tycker om när vakna och sovande tränger förbi varandra på den nakna scenrundeln.

Somnar först gör Filostrat, Andreas Forner Lindals tystlåtne hämmade hovman. Två bloss på cigaretten och han nickar till, fångas som i drömmen av älvorna som transformerar honom till Puck, en svartvingad satyr. Krigsmålad. Listig. Lustig. Och en sångare: ”People will know when they see this show what a kind of guy I am”. En storartad tolkning av One man guy framförs vid älvornas nattklubbsmikrofon.

Den lekfullt frustande föreställningen får ett folklustspel att framstå som seriös dramatik. Men leken är svart; Teseus, spelad av Pontus Plænge som också regisserar, talar överlägset och hårt till amazonernas drottning Hippolyta, som han vunnit i strid. Hon, hans blivande hustru, gestaltad av en sträv Inga Onn, svarar kallt tillbaka. Kylan är lika vinterbister mellan Oberon och Titania, Pontus och Inga igen i mångfladdriga älvavingar av spindeltyg, höstkronor och nattstjärnor, som grälar om en ung page. Äktenskap som geopolitik. Sex som krig. Språket är dubbeltydigt, befläckat.

Patriarkatet har oinskränkt makten, kvinnohatet är både internaliserat och institutionaliserat. Egeus äger självklart sin dotter, ”ett stycke vax” för honom att forma. Så maktfullkomlig är Teseus att hans undersåtar faller framstupa, så som nunnor en gång inför den korsfäste brudgummen i Klosterkyrkan. Stramt klädd i svart och grått ger folket i Aten intryck av diktaturens ständiga mobilisering.

 

Hantverkarna laddar inför spelningen
Nu ska vi ge dem! Hantverkarna laddar inför spelningen.

 

Ändå, i denna patriarkala kultur, är homosexuella relationer inget konstigt. Eller kan finnas just därför. Familjebildning är en rent juridisk historia när eventuell kärlek mellan kontrahenterna är oväsentlig. I det antika Grekland var unga män begärliga för äldre.

Här är Helena utbytt mot en Helenus. Om någon undrar så fungerar det enkelt och självklart, så enkelt och självklart som det borde vara i vår egen värld, tack för att ni visar oss. Shakespeares repliker bär även denna personvinkling utan problem.

Och vem som gör vad med vem i alvernas värld…

By the way, jag njuter av repliker som spottas ut med förakt, levereras som bön, efter tanke, alltid med omsorg. Och av alla infall som lyfter birollerna, som dubbla alver (Ärtblomma av frejdiga Jakob Graf och Malte Munkesjö) och kloprovande snickaren Snugg (Matilda de Ridder) i rollen som lejon. För att inte tala om Fanny Flöjts (Anna-Karin Håkansson) tvära kast mellan populärkulturens power-poff-poff och Thisbe.

Hantverkarna, alla utom vävaren Niklas Botten, är kvinnor. De spelas av kvinnor och de spelar hantverkare som är kvinnor. Som det byggande samhällets svar alltid har varit när kriget förtärt kanonmaten, de underställda män som också är det patriarkala systemets offer.

Då är det inte så underligt att den ende mannen i sällskapet, omhuldad och självgod, spelar älskarens roll i den tragedi de repeterar, den om Pyramus och Thisbe. De går ut i skogen… där vävaren blir en åsna i den rikt broderade intrigen.

När allt är sagt och allt är gjort. När de unga paren fått varandra, och Hippolyta accepterat att härskarinnans roll är hennes och ganska okej, spelar hantverkarna upp sin pjäs för sin publik.

Det är gripande vad tiljans ”skuggor” förmår, oavsett om de är professionella eller amatörer. Här blandar man friskt, och med respekt. Det är ett underhållande spel, öppet för reflektion, där var och en sprakar i sin egen och ensemblens drömprocess.

Shakespeare lever. I Vadstena.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Patrik Persson

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

En midsommarnattsdröm

Atens ledare Teseus ska gifta sig med amazonernas drottning Hippolyta som han besegrat i strid. En grupp hantverkare vill sätta upp en teaterpjäs till det fina bröllopet.

Unga Hermia flyr till skogen med sin älskade Lysander för att undgå äktenskap med Demetrius, faderns val. Men väninnan Helena skvallrar för Demetrius, som hon är olyckligt kär i.

I skogen krisar Oberon och Titania, älvornas härskare. Oberons tjänsteande Puck hämtar en kärleksört som ska fixa det mesta.

Det blir väldigt rörigt i skogen, där även hantverkarna repeterar, innan det lyckliga slutet infinner sig.

Titania bestiger åsnan
Titania bestiger åsnan.

 

GRÄSGÅRDEN Vadstena

4 juli – 1 augusti 2015
En midsommarnattsdröm

Av William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson

Bearbetning och regi: Pontus Plænge
Kostym: Åsa Norman och Evelina Hedin

MEDVERKANDE
Pontus Plænge, Inga Onn, Andreas Forner Lindal,
Monica Almqvist Lovén, Anna-Karin Håkansson, Mattias Redbo
Maria Granhagen, Emil Brulin, David Arnesen, Johan Stavring
Älvor, hantverkare m.m.
Emma Holm, Elsa Colldin, Astrid Lagg, Vera Roos, Frida Onn-Åström
Karin Lovén Turdén, Sixten Lovén Turdén, Karin Onn-Åström
Malte Munkesjö, Jakob Graf, Anna Graf, Gunnel Sparrlöf,
Linnea Redblad, Matilda De Ridder, Hilde Pålsson Rauber

LÄNKAR
Shakespeare på Gräsgården hemsida Facebook

Tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Ett hett kallt spel om kärlek och vanmakt (recension)

  1. Pingback: Sommarens teaterkarta ritas om 2015 - KULTURSIDAN.nu