• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Martina och Kristina Müntzing på Konstforum

Martina Müntzing framför en av de gouacher hon ställer ut på Konstforum


Två systrar, två konstnärskap, en utställning

 

Under lördagen den 3 september startade höstsäsongen på tre av Norrköpings gallerier; Konstforum, Galleri Kronan och Galleri Sander välkomnar hösten med tre olika utställningar.

På Konstforum visar man nu en dubbelutställning. De två Helsingborgsfödda systrarna Martina och Kristina Müntzing visar mellan den 3 och 18 september målningar och skulpturer i galleriets utrymmen. För de tolv gouacherna utspridda i lokalerna svarar Martina, medan Kristina har arbetat utanför väggarna, ute i rummet med skulpturserien New Bastards.

Det är andra gången systrarna ställer ut tillsammans. Till trots för de olika uttrycksformerna och materialen så anser sig systrarna ändå ligga ganska nära varandras innehåll i det konstnärliga skapandet. På vernissagekortet kan besökaren läsa att ”deras världar alltid haft beröringspunkter, såsom tillhörighet, hemmavarande och orienteringsförlust.” Detta förklarar de med att de båda, på sitt eget vis, har en mycket stark kontakt med hemmet och det egna utrymmet i sitt skapande.  Samtidigt har de båda också genomgått ett sökande, en viss förlust av orientering, på vägen dit.

I Martinas målningar är hemmet och familjen en ständigt närvarande motivfaktor, medan Kristina i sina skulpturer arbetat mycket med vardagliga ting hämtade från ateljén. I sina verk, som alla går under namnet New Bastards, blandar hon friskt bland materialen. Alltifrån läder, pälsa och trä till kontorsmaterial har blivit del av hennes skapande i en process som hon framhäver som en prövande lek. Under arbetsprocessen har hon även prövat sina skapelser mot Martinas målningar, för att till utställningen kunna skapa en fungerande helhet. Skulpturerna i olika storlekar och formationer sträcker sig ut i rummet och tillför hela utställningen en lekfull och kroppslig dimension.

Martinas målningar talar ett något mera lågmält språk än de tredimensionella verken. De är minutiöst utförda, men en extrem detaljrikedom och noggrannhet. Motiven står, så som tidigare nämnts, i stark anknytning till konstnärens närmiljö. Hon säger sig stå utanför den politiserande konsten och framhåller att dessa motivval främst handlar om reflektioner kring det egna självet, vardagen och verkligenheten – om oron inför att förlora och förvalta, men också om tacksamheten för det som är.

Någon form av samhällskommentar blir det ändå, kanske framförallt i de bilder hon visar i Studion. I Barbie 1, Barbie 2 och Barbie 3 har hon hämtat bilder från dotterns målarböcker som hon sedan återskapat i storformat. Här blir det tydligt en kommentar på vilken typ av budskap dessa bilder kan tänkas förmedla till sin målgrupp – och hur problematiskt detta kan vara. Med Martinas egna tillägg och spår av dotterns ifyllningsförsök blir det en annorlunda upplevelse, och ett effektfullt sätt att möta invanda motiv i en ny form och ett nytt sammanhang.

Bland två av de övriga verken haglar de konsthistoriska parafraserna tätt. Det första som möter besökaren är en stor målning i violetta och röda färgtoner som tydligt, i fråga både om titel och innehåll, anspelar på Antoine Watteaus fête-galantes motiv. Dock med ett stark personligt och smått ironiserande drag, vilket gör verket mycket intressant.

I Stora rummet hänger också Frukost hos konstnärsfamiljen, där betraktaren möts av en liten odyssé genom de stora konsternas historia. I bilden finns hon själv som modern med ett ansikte hämtat från Picassos damer. Maken illustreras frånsett huvudet av en pictogramformation, och spridda i rummet finns referenser till Vincent van Gogh, Piet Mondrian, Salvador Dalí och Caravaggio.

Dessa klassiska referenser bildar en rolig kontrast mot motivens starka vardaglighet. Det ger det hela ett något mera fantasifullt och overkligt drag, vilket helt klart lyfter hela bildvärlden. Gällande titlarna hade det kanhända varit bättre om de varit något mindre uppenbara. Förvisso är det en bra hjälp för betraktaren, men man skall även akta sig för att skriva någon på näsan. Ett litet mysterium och tankeexperiment då och då är aldrig fel.

I ett annat verk, Vem är du?, har hon även använt sig av barnteckningens bildvärld. Denna kommunicerar fint med verken i Studion, och det blir även en intressant kontrast till den närbelägna Frukost hos konstnärsfamiljen och dess konsthistoriska referensramar.

Bakom var och en av tavlorna har man målat ett separat färgfält, som om för att ytterligare rama in bilden. Med tanke på målningarnas karaktär; de stora, tomma, vita rumsligheterna där motiven och karaktärerna rör sig, tycks detta vara ett alldeles utmärkt val. Bakgrunden tillåts behålla det krispigt vita och den tillåts även komma ut från väggen, vilket ytterligare möjliggör ett möte med skulpturerna i ute i rummet.

Så hur fungerar de då tillsammans, systrarnas konstverk? Ofta fungerar det bra, de bildar en stundtals lekfull helhet. Då och då tycks det dock som om de möjligen, i allt sitt kommunikativa samband ändå talar förbi varandra. Det blir då snarare frågan om separata enheter som råkar befinna sig i samma rumslighet.

Sammantaget är det dock ett roligt besök på Konstforum.Systrarnas bilder och former lever för det mesta i ett gemensamt universum, och relationen mellan dem är märkbar. Det är lite som att träda in i deras gemensamma tankevärld. Dit har de tagit med sig sitt eget språk, sin egen konst och sina egna idéer och låtit dem mötas inför betraktarna.

Text: Karolina Nilsson
Foto: David Torell


  • KONSTFORUM Norrköping

  • 3 september till 18 september 2011
    Maria och Kristina Müntzing

 

LÄNKAR

Konstforum
Kristina Müntzing
Martina Müntzing

FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157627589126426″]

Under lördagen den 3 september startade höstsäsongen på tre av Norrköpings gallerier; Konstforum, Galleri Kronan och Galler Sander öppnar med tre olika utställ

På Konstforum visar man nu en dubbelutställning. De två Helsingborgsfödda systrarna Martina och Kristina Müntzing visar mellan den 3 och 18 september målningar och skulpturer i galleriets utrymmen. För de tolv gouacherna utspridda i lokalerna svarar Martina, medan Kristina har arbetat utanför väggarna, ute i rummet med skulpturserien New Bastards.

Det är andra gången systrarna ställer ut tillsammans. Till trots för de olika uttrycksformerna och materialen så anser sig systrarna ändå ligga ganska nära varandras innehåll i det konstnärliga skapandet. På vernissagekortet kan besökaren läsa att ”deras världar alltid haft beröringspunkter, såsom tillhörighet, hemmavarande och orienteringsförlust.” Detta förklarar de med att de båda, på sitt eget vis, har en mycket stark kontakt med hemmet och det egna utrymmet i sitt skapande.Samtidigt har de båda också genomgått ett sökande, en viss förlust av orientering, på vägen dit.

I Martinas målningar är hemmet och familjen en ständigt närvarande motivfaktor, medan Kristina i sina skulpturer arbetat mycket med vardagliga ting hämtade från ateljén.I sina verk, som alla går under namnet New Bastards, blandar hon friskt bland materialen. Päls, trä, textil och lera har blivit del av hennes skapande i en process som hon framhäver som en prövande lek. Under arbetsprocessen har hon även prövat sina skapelser mot Martinas målningar, för att till utställningen kunna skapa en fungerande helhet. Skulpturerna i olika storlekar och formationer sträcker sig ut i rummet och tillför hela utställningen en lekfull och kroppslig dimension.

Martinas målningar talar ett något mera lågmält språk än de tredimensionella verken. De är minutiöst utförda, men en extrem detaljrikedom och noggrannhet. Motiven står, så som tidigare nämnts, i stark anknytning till konstnärens närmiljö. Hon säger sig stå utanför den politiserande konsten och framhåller att dessa motivval främst handlar om reflektioner kring det egna självet, vardagen och verkligenheten – om oron inför att förlora och förvalta, men också om tacksamheten för det som är.

Någon form av samhällskommentar blir det ändå, kanske framförallt i de bilder hon visar i Studion. I Barbie 1, Barbie 2 och Barbie 3 har hon hämtat bilder från dotterns målarböcker som hon sedan återskapat i storformat. Här blir det tydligt en kommentar på vilken typ av budskap dessa bilder kan tänkas förmedla till sin målgrupp – och hur problematiskt detta kan vara. Med Martinas egna tillägg och spår av dotterns ifyllningsförsök blir det en annorlunda upplevelse, och ett effektfullt sätt att möta invanda motiv i en ny form och ett nytt sammanhang.

Bland två av de övriga verken haglar de konsthistoriska parafraserna tätt. Det första som möter besökaren är en stor målning i violetta och röda färgtoner som tydligt, i fråga både om titel och innehåll, anspelar på Antoine Watteaus fête-galantes motiv. Dock med ett stark personligt och smått ironiserande drag, vilket gör verket mycket intressant.

I Stora rummet hänger också Frukost hos konstnärsfamiljen, där betraktaren möts av en liten odyssé genom de stora konsternas historia. I bilden finns hon själv som modern med ett ansikte hämtat från Picassos damer. Maken illustreras frånsett huvudet av en pictogramformation, och spridda i rummet finns referenser till Vincent van Gogh, Piet Mondrian, Salvador Dalí och Caravaggio.

Dessa klassiska referenser bildar en rolig kontrast mot motivens starka vardaglighet. Det ger det hela ett något mera fantasifullt och overkligt drag, vilket helt klart lyfter hela bildvärlden. Gällande titlarna hade det kanhända varit bättre om de varit något mindre uppenbara. Förvisso är det en bra hjälp för betraktaren, men man skall även akta sig för att skriva någon på näsan. Ett litet mysterium och tankeexperiment då och då är aldrig fel.

I ett annat verk, (?) har hon även använt sig av barnteckningens bildvärld. Denna kommunicerar fint med verken i Studion, och det blir även en intressant kontrast till den närbelägna Frukost hos konstnärsfamiljen och dess konsthistoriska referensramar.

Bakom var och en av tavlorna har man målat ett separat färgfält, som om för att ytterligare rama in bilden. Med tanke på målningarnas karaktär; de stora, tomma, vita rumsligheterna där motiven och karaktärerna rör sig, tycks detta vara ett alldeles utmärkt val. Bakgrunden tillåts behålla det krispigt vita och den tillåts även komma ut från väggen, vilket ytterligare möjliggör ett möte med skulpturerna i ute i rummet.

Så hur fungerar de då tillsammans, systrarnas konstverk? Ofta fungerar det bra, de bildar en stundtals lekfull helhet. Då och då tycks det dock som om de möjligen, i allt sitt kommunikativa samband ändå talar förbi varandra. Det blir då snarare frågan om separata enheter som råkar befinna sig i samma rumslighet.

Sammantaget är det dock ett roligt besök på Konstforum.Systrarnas bilder och former lever för det mesta i ett gemensamt universum, och relationen mellan dem är märkbar. Det är lite som att träda in i deras gemensamma tankevärld. Dit har de tagit med sig sitt eget språk, sin egen konst och sina egna idéer och låtit dem mötas inför betraktarna.

Text: Karolina Nilsson

Foto: David Torell

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.