De ville ge barnen en god fostran till vänskap, nu sviktar hoppet. Ann-Charlotte Sandelin tillsammans med
från vänster Sohel Mohammad från Bangladesh, Afrim Morina från Kosovo, Ermin Ajkic från Bosnien-Herzegovina,
Bekim Abazoski från Makedonien och Rolan Demirovic från Serbien. Susanna Löfgren, diakon i Borgs församling, lyssnar.

De fick nyckeln till Gusum Folkets hus
men Sverige stängde dörren

Det är lördag den 12 maj och Europa står inför rätta. Anklagat för ständiga kränkningar av de mänskliga rättigheter och systematisk hänsynslös behandling av flyktingar, invandrare och asylsökande. Under dagen ges fyra sessioner: om gränskontroll, asylprocess, papperslösa migranter och slutligen förvar och deportation. Varje ämne belyses med enskilda fall och experters föreläsningar, hämtade från skilda delar av världen.

– Jag tror det här får genomslag, inte bara för att arrangörerna och juryn är kända personer, säger Pia Ryberg, aktiv i Asylgruppen i Norrköping som håller i arrangemanget på Arbetets museum.

Hon jämför med Russelltribunalen 1967 som ställde USA:s militära politik i Vietnam inför rätta, i sin tur med förebild i Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut. Pia Ryberg var ung på 1960-talet och med ”någonstans i utkanten” av tribunalen. Därför blev hon entusiastisk när möjligheten fanns att Norrköping skulle kunna bli en del av dagens evenemang.

Vittnesmålen och föreläsningarna direktsänds från Kulturhuset i Stockholm till Arbetets museum, en trappa ner i Laxholmskällaren. Allvaret i Tribunal 12 understryks av den enkla vita scenografin i den mörklagda salongen. Den höga vita talarstolen i mitten lyser som ett ljus med vita bordsskivor som dubbla tankestreck till vänster och till höger. Där sitter ordföranden, åklagarna, experterna och juryn.

Jurymedlemmarna kommer från olika delar av världen och är författare och forskare, en är filosof, alla aktiva i frågor om mänskliga rättigheter. Henning Mankell får ursäkta men mer känd i världen är Nawal El Saadawi, 81 år gammal, den egyptiska författarinnan som stod bredvid de unga på Tahrirtorget när den arabiska våren knoppades förra året.

När sessionen om asylprocesson avslutats och direktlänken släckts reser sig en grupp ur publiken och samlas på scenen i Laxholmskällaren. De är fem pappor som ska berätta om sitt engagemang i AST, Asylsökandes sociala team, som de startade för att ge sina barn och ungdomar något att göra på förläggningen i Gusum. För de såg hur barnens leenden slocknade när de kom hem från skolan och mötte föräldrarna på förläggningen, de vuxna som tvingades till overksamhet. Det ville de ändra på.

– Vi fick nyckeln till Gusum Folkets hus, berättar Sohel Mohammad.

Han kommer från Bangladesh med övriga kommer från olika delar av det forna Jugoslavien. Envar har sin anledning för att vara i Sverige, gemensamt är engagemanget för barnen som även byggde vänskap mellan föräldrarna. De bad inte om pengar, inte om hjälp, de var ju män med egna krafter men de behövde någonstans att vara. Med nyckeln öppnade de dörren till en lokal för fantasi, lek, träning och stora förhoppningar. De bildade en förening, AST, Asylsökandes Sociala Team, med både lek och social fostran på programmet.

Julavslutningen i Gusum var en bejublad tillställning med tjugo barn och ungdomar mellan 5 och 18 år som sjöng och dansade tillsammans. De stod med handen på hjärtat under den svenska nationalsången. De läste en högstämd dikt. De ville och önskade av hela sitt hjärta att få höra till. Föreställningen gick i repris i Valdemarsviks Folkets hus, återigen med sin mix av sånger och danser från olika kulturer, inklusive hiphop som mer än något annat blivit en ungdomens världskultur.

Den här lördagen skulle budskapet om fred på jorden och vänskap mellan alla barn nå en ny publik på Arbetets museum. Men dagen före bestämmer de sig för att ställa in. Avslag på ansökningar om uppehållstillstånd tillsammans med beslut om avvisning har gjort barnen och ungdomarna så ledsna och besvikna att de inte orkar.

Vi får se en film från föreställningen i stället. Barnen i vita t-shirts och mörka byxor spelar upp ett skådespel där bönen till Gud är en avgörande vändpunkt. En liten flicka sjunger med säker röst om vänskapen mellan alla barn. Det är en amatörfilm om en amatörföreställning och är det något den förmedlar så är det precis samma kärlek och stolthet som jag varit med om så många gånger på uppspel och avslutningar.

De fem papporna borde varit sex, men en av dem har skiljts från sin familj och förts till förvaret i Flen. Ytterligare några av dem som står där på scenen vet att tiden är kort och hoppet ute. De andra har av vännerna förstått att drömmen om friheten är bräcklig, framtiden högst osäker även för deras egen del.

Direktlänken till Stockholm återupprättas men Tribunal 12 känns avlägset för männen från Gusum som har nog av sina egna bekymmer. Vi går avsides och pratas vid, för vem ska lyssna om inte den journalist som är på plats. Jag får höra om flickan som i pjäsen berättar om sina mardrömmar, där hon är tillbaka i sitt land och en röst säger ”Jag ska döda dig”. På morgonen vaknar hon och öppnar fönstret, alla vännerna är där, hon är i Sverige. Hon är svensk medborgare i världen.

– Vi vill diskutera med Migrationsverket: Ge oss tillstånd för två år så vi kan visa vilka vi är och vad vi kan. Vi vill ge tillbaka till Sverige. I framtiden.

Men så fungerar inte lagstiftningen, som bara ger asylsökande uppehållstillstånd om det kan bevisas att de är förföljda, och om de kan bevisa sin identitet. I praktiken innebär det att den enskildes berättelse blir ifrågasatt, att man söker efter anledningar att sända bort människor i stället för anledningar att skydda dem. Så förklarar Pia Ryberg från Asylgruppen, hon som bär en tröja med ”Refugees welcome”. Hon bär ändå ett hopp om en vändning till det bättre för dem som behandlas som andra eller tredje klassens människor.

– Det handlar om att bryta barriären, att våga se. Några som söker sig till oss är gode män som tar hand om de ensamkommande barnen. De är helt vanliga människor, inte politiker, som blir upprörda när de märker hur det är, säger Pia Ryberg.

Sent på kvällen fattar den internationella juryn sitt beslut efter att ha lyssnat och ställt frågor till forskarna. Jurymedlemmarna har också lyssnat till de skådespelare som läst upp vittnesmål från människor som kommit till Europa. Det kan tyckas kort med en dags ”rättegång” men förberedelserna har tagit några år, främst då forskningsrapporterna om utbredningen av missförhållanden. Det skiljer sig också mellan olika länder men inget land går fritt. Europa har befunnits bara skyldigt till brott mot de mänskliga rättigheterna i sin behandling av asylsökanden och papperslösa.

– Juryn ansåg att Europa går runt lagar; förgriper sig på existerande lagar; att privatisering (av exempelvis gränskontroller och deportationer) leder till att flyktingar mister sina rättigheter; att det finns alternativ till dagens lagsystem; att det är dålig rättssäkerhet och att de ämnen som diskuterats under tribunalen är alltför viktiga för att endast specialister och regeringar ska ha rätt att bestämma, sammanfattar Malin Ringqvist från Norrköpings asylgrupp domen, som också kan läsas på Tribunal 12:s hemsida.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Åke Molund

• ARBETETS MUSEUM Norrköping

• Lördag 12 maj 2012
  Tribunal 12
  Arr: Asylgruppen i Norrköping, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, AST, Svenska kyrkan och Arbetets museum
  • Direktsändning från Stockholm
    Lokala aktiviteter med AST och Tonarvet

LÄNKAR
Tribunal 12 hemsida
Asylgruppen i Norrköping hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR