• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Dubbla tolkningar roar i Första varningen


Speglingar. Ett äktenskap som länge varit på väg att kantra. Axel älskar Olga men hon tycks inte behöva honom. I rollerna Anton Augustsson och Shirin Penam.

 

Hon hon vet var hon har honom

 

RECENSION/ NORRKÖPING Den som älskar mest riskerar mest… eller… vilken värld ryms bakom orden? August Strindbergs Första varningen är en dubbelpärla som spelas på Hallarnas innergård. Ett äktenskapsdrama och en burlesk historia – samma pjäs två gånger.

Kvartersteaterns sista uppsättning för spelåret har flyttat ut på Hallarnas innergård. Solen värmer både publik och skådespelare. Svarta skärmar med och utan textilier mer antyder scenografi än skapar hela miljöer. Bord, stolar, bänk och en spegel. Musiken i högtalarna berättar om gångna tider. Några små detaljer och – voilà – spelet kan börja.

En kapten uppvaktar Olga med blommor. Det är morgonen efter kvällen före och hennes man Axel är inte helt förtjust i de vackra liljorna. Paret har hyrt in sig hos Baronessan, en änka vars tonårsdotter Rosa förälskat sig i Axel. Det hettar till och Axel börjar packa.

Första varningen är en enaktare, ett kammarspel för en liten ensemble. Med uppsättningens idé om att göra två tolkningar visar regissören Frida Hagman på teaterns kraft och möjligheter. Detta att tolkningar är inte ett elakt påhitt utan något som alltid måste göras och att varje ny tolkning tillför ny kunskap om människan och hennes göranden och låtanden.

 

Första varningen
Packar och packar upp. Axel och Baronessan språkas vid, först artigt kallprat, sedan kommer Axel på att han kanske träffat änkans man. I rollerna Anton Augustsson och Marie Åfors.

 

1950-talsversionen är framför allt en uppvisning av relationsmakt. Hur osäker kan inte en man, Anton Augustssons Axel, bli när hans vackra hustru, Shirin Penams Olga, uppvaktas av en annan man. Till hans försvar kan sägas att han är uppriktig, breder ut sitt löje till allmän beskådan. En man som försökt fly från sin kärlek många gånger och åter packar väskan. Hon hon vet var hon har honom hur långt han än far, alltså låter honom resa.

Men innan han far iväg flyger en fjäril in, Jasmine Jägerviggs unga Rosa. En flicka som älskar på tonårsflickors gränslösa vis, här och nu, utan tanke på framtiden. En annan kärlek står Marie Åfors Baronessan för, den tunga fortlevnaden när äktenskapet tagit slut alldeles för tidigt.

Där är en spänst i ensemblespelet och karaktärerna. Det är spännande att se tre starka kvinnor ta gestalt på scenen. Men det var ju det Strindberg var så bra på – starka kvinnor.

 

Första varningen
Undertext. Mycket kärleksgnabb mellan Axel och Olga anno 1892. I rollerna Isak Lindberg och Klara Bergh.

 

Efter paus kastas vi bakåt i tiden till 1892, pjäsens tillkomstår. Textilierna är dovare på skärmar och bord, som bytt plats och färg. Pärlhalsband och andra bijouterier tycks strösslade på scenen och på den höga spegeln som står kvar på sin upphöjda plats bakom huvudscenen.

Där är kaptens blommor till Olga och en man som förklarar sin kärlek till hustrun. Allteftersom skruvas spelas upp till nära nog farsartade nivåer. Olga glor Rosa i munnen för att titta på en värkande tand. Rosa är storvuxen medan hennes mor Baronessan är liten och nätt under sin kolossala hatt.

Och så var det det här med tolkningen. Det gifta paret är kanhända äkta men ändå falska, ute efter att lägga beslag på hyresvärdinnans värdeföremål. Javisst, såklart det fanns folk som var bedragare även på den tiden.

Axels berättelse om hur han mött Baronessans make, han som försvann i kriget, är en uppenbar skröna. Men hur ska vi tolka replikerna om blommorna, om svartsjukan? Är det ett spel för galleriet? Fast visst kan det bli slitningar mellan ett par som lever så äventyrligt som de gör, ändå måste de hålla ihop.

 

Första varningen
Trulig. Rosa är förtjust i Axel, inget han tar på allvar. I rollerna Isak Lindberg och Lisa Rantatalo.

 

I båda tolkningarna inträffar så den ”första varningen”, den som får något i makarnas hittillsvarande relation att kantra. Något som kan tolkas på ett sätt, eller ett annat…

Fåglars skrän, bilströmmens dova muller och blåljusfordons tutande tränger in ibland och tar oss för ett kort ögonblick tillbaka till Hallarnas innergård här och nu. Mer som en påminnelse om vår njutning än en störning. Med en cyklist som trampar rakt mellan skådespel och publik är det lite knepigare.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Frida Hagman

HALLARNAS INNERGÅRD Norrköping

1–9 juni 2018
Första varningen
Av August Strindberg
Regi: Frida Hagman
Prod: Kvartersteatern

SKÅDESPELARE

1950-talsversionen: Anton Augustsson, Shirin Penam, Marie Åfors och Jasmine Jägervigg

1890-talsversionen: Isak Lindberg, Klara Bergh, Karin Nilsson och Lisa Rantatalo

LÄNKAR
Kvartersteatern hemsida Facebook FB-evenemang
Första varningen prövar dubbla tider reportage Kultursidan.nu 29/5 2018
Vem styr över Franziska Fausts öde? recension Kultursidan.nu 21/5 2018
Kvartersteatern dansar fram Boyes dikt recension Kultursidan.nu 30/4 2018
Skådespelerskan spännande klassiker recension Kultursidan.nu 14/3 2018
Lilja och Lily en ödesdiger historia recension Kultursidan.nu 31/10 2017
Kvartersteatern nytolkar klassiker i år reportage Kultursidan.nu 29/8 2017

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.