Musikmagiker. Per-Otto Johansson ledde torsdagens konsertkväll Tillsammans, med Norrköpings Symfoniorkester och Östgöta Blåsarsymfoniker i De Geerhallen i Norrköping. Och upprepade konserten på fredagen i Crusellhallen.

 

Plockar in jazz i konstmusiken

 

RECENSION/ NORRKÖPING Tillsammans – östgötskt samarbete när SON möter Östgöta Blåsarsymfoniker i konsert med nutida förtecken. Coplands musikaliska vykort från México, Adams drömlika Harmonielehre och så ett uruppförande av svenska tonsättaren Anna-Lena Laurins verk Circus.

Det svänger rejält under kvällens första del. Jag kan inte minnas att jag suttit och stampat takten någon gång tidigare under Symfoniorkesterns framföranden, men det går bara inte att hålla tillbaka. Dirigent Per-Otto Johansson får igång orkestern direkt i Aaron Coplands El Salón México. Trumpet och klarinett får inleda, taktfasta pukor och dansant gäckande stråkar faller in. Mexikanska rytmer vibrerar och tar oss med på en promenad i Mexico City. Än strosar vi lugnt och eftertänksamt, än virvlar vi fram i musikens medryckande tempo.

Det är som att befinna sig i en musikalfilm, och visst hör jag några sekvenser som för tankarna till Bernsteins America ur West Side Story.

 

Uruppförande. Östgöta Blåsarsymfonikers valthornister i Anna-Lena Laurins Cirkus.

 

Inför kvällens uruppförande får symfoniorkesterns musiker lämna plats åt Östgöta Blåsarsymfoniker. Förstärkta med en jazzrytmsektion framför de Anna-Lena Laurins Circus, svit för symfonisk blåsorkester. I programbladet (och för de som kommit tidigt och lyssnat på introduktionen) berättar kompositören om hur hon inspirerats av cirkus som företeelse och de känslor och stämningar som en cirkusföreställning skapar.

Mödosamt tar sig cirkussällskapet sig fram. Musiken spretar till en början men snart har alla fallit in i samma lunk och karavanen rör sig långsamt framåt. Fågelkvitter, kyrkklockor och ljusa toner förebådar morgonen och förberedelserna startar. Trapetskonstnärerna briljerar i svängiga och virvlande toner från flöjt och klarinett.

Det går fortare och fortare tills bleckblåset trycker till med både tyngd och kraft. Det känns i maggropen, precis som det ska när man med skräckfylld beundran följer akrobaterna högt uppe i luften. Elefanterna dansar förbi i en kantig dans medan jonglören, eldslukaren och trollkarlen tjusar oss med sina konster.

Träblåset i dialog med slagverket. Bleckblåset ligger på i bakgrunden. Flera rytmer ger ett intryck av asymmetri. Ett tema utvecklar sig som omvandlar kaos till ordning, och våra cirkusartister lämnar manegen i en välordnad parad.

 

Solist. Lars Sehlstedt kliver ur orkestern och tar sig ett solo då och då i Circus.

 

Cirkustemat går inte att ta miste på, men det som stannar kvar i mitt minne är de insprängda jazziga jamsessionerna som återkommer under hela sviten. Piano, bas och trummor skapar en svängig fond för saxofonens improvisationer. Även pianot får ge sig ut på egna upptäcktsfärder.

Anna-Lena Laurin är jazzmusiker i botten och plockar med självklarhet in jazzen i sina klassiska kompositioner. Det skapar spänning och fräschör, men ger i just det här verket ett haltande intryck. Den beskrivande symfoniska musiken följer sitt spår medan jazzsektionen följer sitt. Njutbara var och en, men bildar ingen helhet.

 

Koncentration. Per-Otto Johansson fångar upp instrumentstämmorna med en snabb blick två takter före insatserna. Sedan kör han, hela dubbelorkestern.

 

Den amerikanske tonsättaren John Adams vill verka i sin samtid. Han skriver operor om storpolitik och världshändelser och vill att den klassiska musiken ska vara relevant i människors liv idag. Hans musik präglas av en minimalistisk stil där toner upprepas i snabba sektioner. En ljudmatta som både känns suggestiv och sövande.

Kvällens verk Harmonielehere kräver en stor orkester och scenen är fylld till bristningsgränsen. Förutom förstärkning från Östgöta Blåsarsymfoniker är det två harpor, flygel och stor slagverkssektion. Klangen från orkestern blir maximerad och även de svagaste tonerna känns mäktiga.

John Adams leder oss in i drömvärldar. Snabba och täta toner leder framåt mot ett crescendo. Surrandet ersätts av en vacker, vemodig rörelse – som när stora vågor sveper in mot land och sakta drar sig tillbaka till havs igen. Mörka toner från kontrabas och cello. Violiner fyller på och trots sin nästan öronbedövande klangstyrka är den snabba pulsen snarare meditativ.

Ett muller växer fram hos pukorna för att fortplantas i bleckblåset. Tonerna landar hos violinerna som ett svagt eko. Skimrande flöjttoner bryter av och låter ljuset flöda. Stråkarna ger stabilitet åt det repetitiva temat. Musiken porlar fram och ibland lösgör sig en melodislinga ur den gemensamma basen.

Adams låter ett musikaliskt kaos bryta ut innan han sätter punkt. Det är nog fler än jag som tycker att tystnaden är vilsam.

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

DE GEERHALLEN Norrköping

25 januari 2018
Tillsammans
Norrköpings Symfoniorkester och Östgöta Blåsarsymfoniker
Dirigent: Per-Otto Johansson
Konsertmästare: Henrik Jon Petersen

PROGRAM
Aaron Copland (1900-1990) El Salón México
Anna-Lena Laurin (f 1962) Circus, svit för symfonisk blåsarorkester
John Adams (f 1947) Harmonielehre

Konserten ges även i Crusellhallen i Linköping 26/1

LÄNKAR
Östgötamusiken hemsida Facebook
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Symfoniorkestern spelar säkert 2017/2018 krönika Kultursidan.nu 10/5 2017