• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Flerskiktig Nomaderna på Östgötateatern

Förrädiskt vackert ögonblick av gemenskap.

 

Tillsammans med min älskade (hos Sartre)

 

Kanske.
Rummet är helt vitt.
Fondväggen, golvet, väggarna – i ruinhöjd – byggda av vita flyttkartonger uppblandade med banankartonger. Den vita färgen är slafsigt målad, vad som varit skymtar under.

Ett köksbord med två stolar i ljust gråbeige. De två skådespelarna placerar sig i dunklet, rullande havsvågor projiceras på väggen, på deras kroppar och ansikten.

–      Se!
–      Var?
–      Gud så vackert!
–      Var?

Redan i de första replikerna sätter Nomaderna temat: att varje människa är ensam, med sin egen syn på tillvaron, i otakt med den andre. I värsta fall i otakt med sig själv.

Kanske.
Hon spelas av Monica Wilderoth. Han av Krister Kern.
Handlingen är enkel: de rekapitulerar tillsammans en tidigare händelse – hur hon gått ut genom hallen och stängt ytterdörren efter sig. När han inte följt efter har hon ringt på, han har öppnat och hon har gråtit. Ungefär så.

För deras minnen skevar, går i otakt, mot varandra, och mot sig själva, kanske också mot det som kunde ha varit.

Mellan rekapitulationerna skymtar annat som varit eller det som är nu. De äter kex, han bråkar med ett bord som står snett, anklagelser. Det är ett vackert ögonblick när de dansar.

Hon tänker också högt. Hon tänker på blickar som smalnar av och blickar som öppnar. Hon tänker på ryska nomader som bryter upp varje dag.

Kanske.
En gång (flera gånger) undrade jag varför det gick så fel.
Ältade detta varför i sorg och mörker till dess att det inte längre gjorde ont. Frågan släppte taget och jag blev fri. En gång (flera gånger).

Är det vita rummet hennes egen tankebubbla där minnena famlar omkring? Snuddar vid den gången de bestämde sig, en annan gång vid ett fönster, när snön föll/faller över dem. Han blir då en del av hennes minnen, en djävulens advokat med uppgift att ifrågasätta.

Är de döda? Är det en vit grav? I en alternativ skärseld? I livet efter detta förenas de inom Sartres lyckta dörrar? Monica Wilderoths pjäs, hon har också skrivit manus, blir ett svar på den franske filosofen och existentialisten Sartres berömda enaktare. Men här är Han och Hon både älskande och främlingar, åklagare och domare.

I programbladet skriver Wilderoth om Sisyfos, han som rullade stenen uppför berget, stenen som föll ner igen. Uppför igen. Ner igen. Uppför. Livet som ett ständigt kämpande mot (o)uppnåeliga mål.

Kanske. Inom mig ser jag tunna vita gardiner vid öppna fönster. De rör sig ojämnt, flerskiktigt.

Premiärkvällen är det absolut fullsatt högst uppe under Östgötateaterns takåsar. En del, särskilt aktörernas kolleger, skrattar muntert åt en plötslig igenkänning, eller leken med teatern i teatern.  För visst har vi varit med om detta, kärleken, tvivlet, giftigheterna, flyttkartongerna.

Det är en särskild kvalitet att sitta helt nära de två skådespelarna som lever och andas i sitt sökande, i ett känslofyllt spel befriat från allt vad masker heter.

Uppsättningen Nomaderna är ett skickligt genomförd föreställning om att vara sann mot sig själv. Ge aldrig upp – då dör du!

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Anders Kratz / Östgötateatern

 

  • ÖSTGÖTATEATERN Norrköping

  • 21 januari – 9 februari 2012
    Nomaderna – walk your life
    Manus, regi, arbetsledning: Monica Wilderoth
    Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
    Ljus: Lukas Andersson, Björn Andersson
    • MEDVERKANDE
      Monica Wilderoth
      Krister Kern

 

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Sisyfos bakom Wilderoths Nomaderna på Östgötateatern artikel Kultursidan.nu 16/1 2012

 

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157628981243247″]

Tagged . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.