• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Ester Almqvist möter Rejmyre Art Lab


Bredd. Martin Sundberg har skapat en utställning som går från det intima till det expressiva. Ester Almqvists tidiga modeller var ofta modern och mostern. Till vänster ett starkt självporträtt.

 

Dubbla världar på Konstmuseet

 

NORRKÖPING Räcker beröringspunkterna? Om vi inte förväntar oss att cirklar sluts så är det fullt möjligt att vandra mellan Konstmuseets två nya utställningar med perifert perspektiv. Kraftfulla Ester Almqvist och nyfikna Rejmyre Art Lab. 100 år skiljer dem.

Vad är perifert och vad är centralt? Skiftet förändras med perspektivet. ”Periferin i centrum” är den övergripande titeln för Norrköpings Konstmuseums utställningar med 1700-talsgrafik där först smycken och nu ramar avhandlas. Begreppet kan också gälla vårens och sommarens utställningar på entréplanet.

Ester Almqvist föddes 1869. Utställningen sätter startdatum 1890 då hon alltså passerat de trettio, har arbetat som teckningslärare och sökt sig vidare inom måleriet. Nationalromantiken med dess starka känsla för hembygden blir startpunkten för ett långtgående konstnärskap. Hon målade det hon såg, var hon än befann sig.

Rejmyre Art Lab har i mer än tio år bjudit in konstnärer från hela världen till residens och utställningar i bruksorten nordost om Finspång. Den konst som uppstått i detta möte har varit platsrelaterad. Norrköpings Konstmuseum visar här tre konstnärer, RAL:s grundare Daniel Peltz och Sissi Westerberg samt David Larsson som i sina verk inbegriper vägen dit.

Här möts de alla i en dubbelutställning som gjord att vandra emellan. Att ta med frågor från den ena till den andra.

 

Ester Almqvist – Hängbjörken
Hängbjörken, 1900.

 

Ester Almqvist

 

Esters Självporträtt från 1901 utforskar en bred panna, rak näsa, frisk hy i kvällsljusets sken. Underläppen skjuter ut lite spotskt och ögonen granskar betraktaren med lätt lyfta ögonbryn. Hon utstrålar kraft och självförtroende.

Ändå kallade hon konstnärskamraterna för solmänniskor. De som kom från lite mer burgna hem och hade råd att studera på konstskolorna i Paris. Nå, så småningom reste även hon.

Norrköpings Konstmuseum presenterar en stor exposé över Ester Almqvist (1869–1934) i intimt samarbete med Malmö Konstmuseum (som utställningen ska gå vidare till). Den har ett bredare anslag, bland annat med akvareller och skisser, än som jag minns utställningen 2011 i Säfstaholms slotts mångåriga serie om den svenska modernismens framväxt. Här presenteras Almqvists måleri i samma salar som hennes samtida krets, lärare och vänner.

– Hon är inte bortglömd, men hon har inte lyfts fram förrän Birgit Rausings stora biografi om henne kom 1998, förklarar konstintendenten Martin Sundberg som är Norrköpings bidrag till de två utställningskommissarierna.

Prästdottern växte upp på småländska höglandet. Efter utbildningen till först teckningslärare och snart till konstnär i Göteborg och Stockholm var hon långa tider bosatt hos systern Maria som flyttat till Skåne.

Av Ester Almqvist äger Norrköpings Konstmuseum ett verk. Oljemålningen Kortspelet skänktes av systern tio år efter Esters död. Det som visas är verk i första hand från samarbetspartnern Malmö Konstmuseum och även från Jönköpings Konstmuseum, samt några privata inlån.

Det Norrköping kan bidra med i bildväg är främst kompletteringar. Som verk av Carl Larsson, Karl Nordström, Tora Vega Holmström, Siri Derkert och andra i Almqvists krets. Det gör att vi kan se samspelet mellan Ester Almqvist och hennes samtid.

 

Ester Almqvist – Sågverket, decembersol
Sågverket, decembersol. 1914.

 

Inledningsvis möter den begåvade konstnärens tidiga landskapsmåleri. Nationalromantikens skymningsgårdar hemmavid ger snart vika för lysande realism i Hängbjörken en högsommardag. En avdelning ägnas hemmets dunkla rum, med modern och mostern som nära och kära motiv.

Överraskande starkt sprakar ljuset över sågverk, hästar och potatisplockare i en serie målningar från 1914 och några år framåt. Har hon sett van Gogh? Ja i svartvitt meddelar utställningskommissarie Martin Sundberg som också föreslår norske konstnären Edvard Munch. Uppenbarligen följdes de svartvita bilderna av beskrivningar i text.

– Det är som en explosion, tycker Martin Sundberg och det är lätt att hålla med.

Samtidigt ser vi spår av det expressiva måleriet hos hennes samtida kvinnliga konstnärsvänner. Tora Vega Holmström prövar ett mosaikartat måleri.

Efter sågverksmålningarna vänds aldrig blicken tillbaka mot hemmet, som brutits upp efter moderns död 1913. Istället fångas hon av arbete, hästar och människor i rörelse. De plockar potatis och lingon eller trängs i en motorbåt. Den nya måleriet dämpas i ljus och den högintensiva penselföringen finner nya vägar men behåller ett kraftfullt uttryck med lätt rundade former. Med vaken blick tar hon in livet.

 

Ester Almqvist – Linoleumsnitt
Människor i båt. Motivet återkommer vid flera tillfällen i utställningen. Här som linoleumsnitt.

 

Från en resa i Sydeuropa, strax efter Första världskriget presenteras flera akvareller. Här finns också kolteckningar och andra skisser. Vi får alltså se rent arbetsmaterial, sådant som ligger till grund för urval och uttryck. Något men långt ifrån allt blev till färdiga målningar.

I ett avskilt rum finns grafik, även av läraren Axel Tallberg och vänner. Här ses Esters tidiga försök under kursen i etsning, snart ett fint litet självporträtt med utsläppt hår. Något decennium senare återkommer hon till grafiken med linoleumsnitt, kraften är densamma som i hennes måleri.

Till utställningen finns en liten broschyr, där Martin Sundberg pedagogiskt går igenom konstnärskapet och utställningen på en och samma gång.

 

Sissi Westerberg och David Larsson
Installationer. Pausblåsare och Det fanns inget annat att göra med skogen av Sissi Westerberg och David Larsson presenteras av Rejmyre Art Lab.

 

Rejmyre Art Lab – Performing Labour

 

En lång rad konstnärer har bjudits in till en rad konstnärsresidens under de år Rejmyre Art Lab funnits. Med de tre presentationerna av Daniel Peltz, Sissi Westerberg och David Larsson i Galleri 5 får vi en god inblick i verksamheten och konstnärernas respektive processer samt förstås ta del av resultat.

Här är det konstintendent Helena Scragg som är utställningskommissarie och även ansvarar för den skrift om utställningen som ges ut på svenska och engelska. Utställningen har fått sin titel efter det tvååriga projektet Performing Labour. Åren 2016–2017 bjöds konstnärer in att arbeta i glasbruksmiljön, på samma tider och till samma lön som glasbruksarbetarna.

De verk som arbetet resulterat i presenteras i en produktkatalog, liknande glasbrukets egen från den tiden blåsta glas, slipade kristallskålar och målade vaser beställdes ur priskuranter.

 

Sissi Westerberg – Pausblåsare
Sissi Westerberg med en av sina Pausblåsare.

 

Sissi Westerberg

 

– Pausen var det mest utmanande för mig. På glasbruket är det stor skillnad mellan arbete och paus, då de ägnade sig åt mer personliga samtal. Jag som tar en kopp kaffe medan jag jobbar och pratar jobb när jag pausar, beskriver Sissi Westerberg.

– Jag ville skapa något som markerar pausen men är kopplat till blåsandet och kropparna. Jag blev medveten om andningen.

Mitt i den stora konsthallen står hennes Pausblåsare sammanlänkade med varandra. De liknar smäckra fågelkroppar i duvstorlek men i huvud- och stjärtändar har de uppblåsbara ballonger. Ibland går kompressorerna igång och ballongerna blåses upp i en märklig dans.

Vi ser dem även i videofilmen som först visar glasblåsare i arbete. Snart lämnar de jobbet för att pausa. Det är då Pausblåsarna tar vid, kopplade till brukets pneumatiska tryckluftssystem.

Installationen är mycket vacker. Tanken gör en paus.

 

David Larsson – Det fanns inget annat att göra med skogen
David Larsson – Det fanns inget annat att göra med skogen.

 

David Larsson

 

David Larsson ärvde en motorsåg efter sin morfar. På ett långt grönt bord ligger nu motorsågen i ena änden. Längst bort i den andra står de glasobjekt som är resultatet av konstnärens arbetsprocess. Det är den processen vi ser huvudspåren av däremellan. Det fanns inget annat att göra med skogen.

– Jag kom till Rejmyre 2012 och började med att läsa på om glasbrukets historia som startade med att Sverige skilts från Finland och de finska glasbruken, inleder David Larsson.

– Finspång hade kvartssand som behövs för glastillverkning. Och skog som man inte visste vad man skulle göra med.

Det blev glastillverkning i skogen där ett stort brukssamhälle växte upp. Och även om Reijmyre Glasbruk inte har så stor användning för ved längre är trä fortfarande med, som formar och redskap.

Det gröna bordet har David förstås tillverkat själv. Här och där är text ingraverad, berättelser och citat från människor han mött under sitt arbete. Genom att placera alla föremål på samma höjd presenteras de på ett demokratiskt sätt, menar han.

Där ligger slitna remmar från den dagen då konstnärerna hjälptes åt att bära hem den nedsågade aspen. Den var tung. Där står brända vedklampar hopfästa med de gångjärn som gjorde att trädet självt omfamnade glasmassan när den göts vintern 2017. De bokstäver konstnären ristat in, om skogens historia på engelska, finns nu på glasobjekten. ”There was noting else to do with the forest” vilket också är verkets engelska titel.

– Ett sätt att låta trädet bestämma avtrycket, poängterar David Larsson som också framhåller att vedklamparna är lika mycket värda för honom som det glänsande resultatet.

 

Daniel Peltz – En fristad i Rejmyre
Daniel Peltz – En fristad i Rejmyre.

 

Daniel Peltz

 

För Daniel Peltz del har hans Performing Labour sammansmält med nästa projekt. En fråga som kopplar Rejmyres utsatthet som bruksort på landsbygden med de globala förändringarna.

2016 skapade han glasskivor som påminde om tunn is. Any Thing (”Någon ting” eller kanske snarare ”Vad som helst”) med en vinylskiva mellan sig vars ljudspår gav röst åt arbetslösa elefanter från Myanmar/Burma.

Any Thing skapades för att förloras och sedan återfinnas. Skivan kastades i sjön Hunn på hösten och återfanns en vinterdag med hjälp av en dykare, på samma sätt som Hembygdsföreningens sökning år 2000 för att finna en försvunnen linbanevagn (vilket det finns flera spår av i utställningen). Nu finns skivan i en monter och flera filmer från de båda dyken projiceras i utställningen.

Det stora verket är i stället en modell av Rejmyre som fristad för de burmesiska elefanterna. Där är bruksorten, Hunn och så det böljande taket som höjer sig likt ett tält, ett växthus som ska skydda elefanterna och elefantskötarna. Danske arkitekten Kristoffer Tejlgaard har gjort En fristad i Rejmyre som grundar sig på erfarenheter från både Myanmar och från Köpenhamns Zoo.

– Elefanterna är bärare för oss, de hjälper oss att utveckla de muskler vi behöver för att kunde ge och ta emot skydd och hjälp, säger Daniel Peltz där vi sitter på några av de många kubbarna runt modellen, både sittplatser och representanter för skogen runt Rejmyre.

När elefanterna tämjdes för att arbeta inom skogsbruket stämde det överens med deras naturliga tillvaro. De levde lika länge som vilda elefanter. Nu tjänar elefanterna till sitt uppehälle inom turistindustrin, något som inte alls passar dem. De lever hälften så länge som de borde.

Han påminner om att Rejmyre som bruksort är inte hela sanningen. Med sin flyktingförläggning förvandlas Rejmyre, blir en del av och räddas av ”flyktingindustrin”. Genom konsten förtydligas detta; frågor ställs.

Ju mer Daniel Peltz talar om elefanterna desto mer hör jag hur han talar om baksidan av de globala marknadskrafterna för fler än djuren. Även människor har muskler, levnadsår och minne som elefanter. Även vi kan tämjas. Det engelska ordet för tämja är det hårdare ”break”.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

ESTER ALMQVIST OCH KONSTLIVET – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Ester Almqvist

REJMYRE ART LAB: SISSI WESTERBERG, DAVID LARSSON OCH DANIEL PELZ – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Daniel Peltz med Performing Labours Produktkatalog

KONSTMUSEET Norrköping

7 april – 2 september 2018
Jag lever i två världar
Ester Almqvist och konstlivet 1890–1934
Utställningskommissarier: Martin Sundberg, NKM, och Cecilia Widenheim, MKM
Galleri 3 och 4

7 april – 19 augusti 2018
Performing Labour
Rejmyre Art Lab: David Larsson, Daniel Peltz och Sissi Westerberg
Utställningskommissarie: Helena Scragg, NKM
Galleri 5

LÄNKAR
Rejmyre Art Lab hemsida Facebook
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Robyn Backen sist ut i Rejmyre Art Lab reportage Kultursidan.nu 31/8 2017
Glasblåsarpaus på Rejmyre glasbruk reportage Kultursidan.nu 26/7 2017
Daniel Peltz söker glaset (han kastat) i sjön reportage Kultursidan.nu 22/2 2017
David Larsson och skogen i Rejmyre reportage Kultursidan.nu 10/2 2017
Rejmyre Art Lab reflekterar arbete i glas reportage Kultursidan.nu 27/6 2016

Tagged , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.